En av de mäktigare scenerna i operahistorien är naturligtvis den där kommendantens staty kommer och anklagar Don Giovanni för hans skörlevnad, vilket till sist leder till den senares nedfall i helvetet. Musiken i denna scen är något av det mest makalösa Mozart åstadkommit ... för den som inte är bekant med operan rekommenderar jag en lyssning, till exempel här. Filmen Amadeus gjorde naturligtvis en stor sak av denna scen, och drev den något psykologiserande tolkningen att gästen skulle vara en representation av Mozarts egen far, Leopold. Kanske inte helt övertygande, men musiken räcker bra ändå.
Och texten, av Lorenzo da Ponte, är inte illa heller - ett av mer rysningsskapande exemplen på italienska jag sett. Stengästens första ord är helt odödliga:
Don Giovanni,
a cenar teco
m'invitasti
e son venuto!
"Don Giovanni,
att äta med dig
har du inbjudit mig
och jag har kommit!"
Vi språkhistoriskt intresserade måste ju gilla formen invitasti, som ju nästan helt låter som det klassiska latinets invitavisti - underbart. Likaså stengästens rop "Pentiti!" ("gör bot!") är inte illa - liksom Don Giovannis envisa "NOOO!"
Och sedan går det - bokstavligen - åt helvete.
2 kommentarer:
Vilken scen - och vilket framförande! För egen del kunde jag inte låta bli att tänka på Kassandra i Aeschylos Agamemnon, när hon drabbas av sina fasansfulla syner.
What are these strange, terrible shapes approaching me?
What are these hellish visions that fill me with horror?
What torture! What madness!
What hell! What terror!
"Interjektionerna" i slutet är också fullständigt enastående, och ger dessutom ett vackert eko av antikens tragedi.
Den är mäktig! Men jag har alltid gillat den här repliken bäst: "Ho fermo il core in petto, non ho timor: verrò!!" och den pulserande hotfulla musiken som följer efter (notera trombonerna vid "Dammi la mano in pegno!"). Underbart.
Skicka en kommentar